Vi!

Jag och Suss är inte rädda för att leva livet till fullo här i London. Här behöver man inte vara rädd för att skämma ut sig för man lär aldrig se sina åskådare igen i alla fall. Det är härligt!

En galen natt framför Piccadilly Circus =).

HÄRLIGT Tjejer!

Och vet ni vad jag skall på prova på Afrodans i M-dal... Jag är på ett ställe där all kommer minnas mig men jag gör knäppa saker ändå. Jag är inte klok!hehe love U! xoxo

Hej Ida!

Här händer inte så mycket,allt står stilla i väntan på julen.Jobb,TV och sen sova.En ny rutin har införts här på Råhed:Vi går varje kväll in och kollar på din blogg och tycker att det är toppen att ni har så kul.

Idag var vi på kusin Bodils begravning i Foss kyrka och det är mindre trevligt.Enda gången man träffar sina kusiner och det kunde ju varit under trevligare former.Det räcker att man kommer in i kyrkan så börjar tårarna trilla för stämningen är ju verkligen gravlik.(Kul va)Det gör ju inte saken bättre att man i bänken bakom sig har ett äldre par med korta ben som oavbrutet snörvlar och snyter sig så att man knappt hör Prästens ofantligt intressanta predikan.Nog med detta dösnack!

Vi hörs som ho sa Grena!



Steve.

Ja det är bra att ni vågar göra som ni vill utan att tänka på att ni gör bort er. Det är ju man själv som sätter ribban och det gäller väl att ge sig själv så stort spelrum som möjligt så länge man inte skadar någon annan. Vi är lite trötta, det var ledsamt på Bodils begravning och nu efteråt känner vi tomhet. Bodil och jag var ju lika gamla och flera av våra gemensamma skolkamrater var på begravningen. Jag ska hälsa från Gunilla, Monica, Lena, Inger, Ulrica och Maria. Vi hörs! Kramar mamma och pappa