Nu känns det lite bättre... Malin skrev en uppmuntrande kommentar här på bloggen (som jag tycker att ni andra är ganska dåliga på, jag kan ju se att ni är inne och kollar) och så har jag pratat lite med mamman som sa att jag inte skulle känna mig dum alls utan bara vila... Hon är faktiskt väldigt snäll! Pappan hämtar den lilla från dagis så att jag bara kan vila hela dagen. Välbehövligt upptäckte jag verkligen förut när jag skulle försöka gå de typ tolv trappstegen upp till nästa våning där mamman var, när jag kom upp ramlade jag ihop i soffan och kunde nästan inte prata, Gemma gav mig lite medicin och så pratade vi i 3 min, efter det stupade jag i säng och kunde inte ens ligga med benen uppe utan låg helt flat i flera minuter, jag fattar inte vad det är med mig...